CUSTARD PIE MUSIC
ETT MUSIKALISKT DRAMA I TRETTON AKTER.
(so far)
Intervjuer med tidigare Fleetwood Mac medlemmarna
Jeremy Spencer, Bob Welch (1946-2012) och Rick Vito.
Fleetwood Mac 1969, från vänster Mick Fleetwood
Peter Green, Jeremy Spencer, Danny Kirwan och John McVie.
Fleetwood Mac 1974, från vänster John McVie, Mick Fleetwood,
Bob Welch och Christine McVie.
Fleetwood Mac 1990, från vänster Rick Vito, Mick Fleetwood,
Stevie Nicks, Billy Burnette, John McVie och Christine McVie.
Tomas Håkansson
AKT 1
Om man räknar upp låtarna Merry-Go-Round, Looking For Somebody, I Loved Another Woman, Stop Messin Round, Love That Burns, If You Be My Baby, Black Magic Woman, Albatross, Rattlesnake Shake och Oh Well så är det inte många som sätter dessa låtar i samband med dagens Fleetwood Mac. Det är helt riktigt, låtarna har ingenting med dagens Fleetwood Mac att göra, undantaget basisten John McVie och trummisen Mick Fleetwood som spelar på låtarna, båda har varit med i Fleetwood Mac sedan i juli 1967.
Ovan nämnda tio låtar är skrivna av Fleetwood Mac's grundare gitarristen och sångaren Peter Green. Fleetwood Mac kom till av en ren slump. Peter Green som 1966 hade ersatt Eric Clapton i John Mayall & Bluesbreakers fick i födelsedag present (fyllde 21 år) en natts gratis studiotid helt för sig självav John Mayall. Nu ville Peter Green inte fira sin födelsedag i studion helt själv utan han tog kontakt med John McVie som han spelat med i Bluesbreakers samt Mick Fleetwood som också han hade spelat i Bluesbreakers under en kort tid. Peter Green undrade sonika om de två hade lust att komma ned till studion och jamma med honom, allt helt anspråkslöst.
Denna natt föddes två saker under samma namn, först en instrumental låt som Peter Green hade skrivit och som de tre spelade in. Det andra som såg dagens ljus var namnet som Peter Green döpte låten till. Eftersom Peter Green var imponerad av rythm sektion (McVie och Fleetwood) så döpte Peter Green låten efter dem. Han tog Mick Fleetwood's efternamn och de två första bokstäverna i John McVie's efternamn och lade dit ett A mellan M:et och C:et och simsalabim hette låten nu Fleetwood Mac.
John McVie (överst) och Mick Fleetwood
med John Mayall & Bluesbreaker våren 1967.
Eftersom Peter Green innan studio natten bestämt sig för att lämna Bluesbreakers för att göra något eget och att den personliga och musikaliska kemin som fanns mellan de tre gjorde att Peter Green kom med förslaget att de skulle bilda en blues grupp tillsammans. Mick Fleetwood ville inget hellre och tackade egentligen ja innan han fick frågan. John McVie däremot hade ett ekonomiskt bra jobb hos John Mayall plus att han inte ville sätta Bluesbreakers i klistret genom att bara hoppa av, så efter att ha avslutat sina åtaganden hos John Mayall anslöt han till Fleetwood Mac som en av original medlemmarna. Till dess att John McVie skulle bli ledig tog Peter Green in den vikarierande basisten Bob Brunning. Peter Green ville också ha en ytterligare gitarrist i den nya gruppen som han nu bestämt sig för att döpa till Fleetwood Mac efter låten. Jag frågade gitarristen Jeremy Spencer hur han först kom i kontakt med Peter Green som till slut ledde till att han fick jobbet i Fleetwood Mac.
Jeremy Spencer 1968.
Jeremy Spencer: Tidigt på våren 1967 fick jag veta att min vän Phil Smith att gruppen som jag då spelade i Levi Set skulle få spela upp för den kända producenten Mike Vernon. Utan att jag visste om det hade Phil svarat på en annons i Melody Maker där Mike Vernon letade efter nya blues talanger runt omkring i Storbritannien. Phil skrev till Mike Vernon om en liten kille i Lichfield som spelade och sjöng som Elemore James. Mike Vernon svarade Phil att han skulle åka upp till Lichfield och lyssna på den där lilla killen som alltså var jag. Personligen hade jag inte svarat på en sådan annons, så det var väl tur att Phil inte berättade något för mig. Det är klart att det var lite nervigt när jag och Levi Set spelade upp för Mike Vernon. Han var imponerad sa han. Sedan gick det med ljusets hastighet, när Mike Vernon berättade för mig att Peter Green skulle lämna John Myall & Bluesbreakers för att bilda ett eget band, och för det projektet letade han efter ytterligare en gitarrist. Mike ordnade så att vi i Levis Set skulle få vara förband till John Mayall & Bluesbreakers på klubben Le Metro i Birmingham. Visst Mike hade en baktanke med vår spelning, han ville att Peter Green skulle höra mig spela. Efter John Mayalls spelning frågade Peter om han och jag kunde ta en drink och snacka. När vi till slut satte oss ned och pratade lät det på Peter som om jag redan var med i hans nya band, han sa att jag kunde göra några Elemore James låtar, så skulle han ta hand om B.B Kings musik.
Första (reserv) upplagan av Fleetwood Mac på Windsor festivalen 1967.
Från vänster: Peter Green, Jeremy Spencer,
Mick Fleetwood och vikarien Bob Brunning.
För Fleetwood Mac's original medlemmar var blues musiken själva ledstjärnan, och Elemor James öppnade dina öron och ögon för blues musiken, eller hur?
Jeremy Spencer: Jag hade en kompis under min studietid som hette Acker. En kväll 1964 bjöd Acker hem mig för att lyssna på hans blues skivor. Han satte på samlings skivan " The Blues Vol 3". Det var många tunga namn på plattan som Howlin Wolf, Muddy Waters, Jimmy Witherspoon och så vidare. Det var bra grejer men inget som tog upp min uppmärksamhet. Skivan var på medan vi pratade och helt plötsligt kom det en låt som heter "The Sun Is Shinning" med Elemore James. Jag ställde mig upp och gick fram till skivspelaren, jag hade aldrig hört något liknande och för mig var då Elemore James ett okänt namn. Jag var helt såld, det lät fantastiskt och jag tänkte att det är just så här som jag vill spela och sjunga. Elemore James sänkte mig totalt. "The Sun Is Shinning" med Elemore James var den enda låten med honom som då var utgiven i Storbritannien. Senare släppte Sue Records "The Best Of Elemore James" , en platta som jag totalt spelade sönder. Det som gjort störst inverkan på mig när det gäller Elemore James är hans gitarrspel ihop med hans sång det blev som ett instrument, det är så smärtsamt och mäktigt.
Fleetwood Mac gjorde sina två första spelningar på Windsor Festivalen och på London klubben Marquee. Ni spelade Peter Green låtarna Long Grey Mare, Looking For Somebody och Evil Woman Blues plus några av dina Elemore James tolkningar som Shake Your Money Maker, Got To Move och Dust My Blues, en ganska stark låt lista. Ganska snart stod det klart att Fleetwood Mac var på väg att bli den nya blues sensationen i England, håller du med?
Jeremy Spencer: Det är konstigt men jag tänkte aldrig i de banorna, trots våra framgångar, jag sveptes bara med. För mig var det viktigaste att försöka återge den musik jag lyssnade på, givetvis så bra som möjligt.
Fleetwood Mac 1968, från vänster: Mick Fleetwood,
Peter Green, Jeremy Spencer och John McVie.
Fleetwood Mac släppte sitt debutalbum som man döpte till Peter Green's Fleetwood Mac den 24 februari 1968. Debutalbumet är en renodlad blues platta, som blev en omedelbar succé och tog sig som bäst in på en fjärdeplats på den brittiska albumlistan, där den var bland de tio bästa albumen under 37 veckor. Bara sex månader senare i augusti 1968 kom uppföljaren Mr Wonderful, även den en renodlad blues platta. På det albumet skrev Peter Green sex låtar, Jeremy Spencer skrev låtarna I've Lost My Baby, Need Your Love Tonight och Evenin' Boogie plus att Jeremy Spencer sjöng på cover låtarna Dust My Broom (James/Josea), Doctor Brown (Brown) och Coming Home (James). Fleetwood Mac byggdes då mycket upp kring ditt och Peter Green's låtskrivande.
Jeremy Spencer: Absolut, så var det.
Debutalbumet.
Uppföljaren Mr Wonderful.
Efter två album ville Peter Green utveckla gruppen och söka nya musikaliska utmaningar. Han hade under en tid haft ögonen på den unga gitarristen Danny Kirwan som spelade i en grupp som hette Boilerhouse. Danny Kirwan rekryterades till Fleetwood Mac på hösten 1968 då han endast var arton år gammal. Det nya musikaliska greppet var att till viss del släppa bluesen och föra in Fleetwood Mac på nya musikaliska jaktmarker. Fleetwood Mac stod högt i kurs hos sitt skivbolag, men samma skivbolag kliade sig i huvudet när Peter Green presenterade deras kommande singel Albatross (Green). Att släppa en instrumental låt var emot allt taktiskt och kommersiellt tänkande. Även medlemmarna i Fleetwood Mac med det nya tillskottet Danny Kirwan var tveksamma till att släppa Albatross som singel.
Den 22 november 1968 släpptes Albatross och som en oljad blixt gick den upp på brittiska singellistans första plats, ingen förstod någonting, förutom Peter Green som visste att låten hade potential. Vid årsskiftet 1968/69 flög Fleetwood Mac till Chicago föra att spela in albumet Fleetwood Mac In Chicago tillsammans med några av gruppens blues hjältar som J.T Brown, Willie Dixon, Buddy Guy, Otis Spann, Shaket Norton och David "Honeyboy" Edwards. Albumet är en blandning av låtar skrivna av bland andra Peter Green, Danny Kirwan och Jeremy Spencer plus några gamla blues klassiker som I'm Worried (James), Sugar Mama (C. Burnette) och I Need Your Love (W. Horton), det måste ha varit en upplevelse att spela in det här albumet med dessa musiker.
Jeremy Spencer: För mig personligen var det största nöjet att få spela med J.T Brown som hade spelat saxofon med Elemore James. jag var inte så involverad med de andra musikerna förutom Willie Dixon.
När Fleetwood Mac släppte sitt tredje studio album väntade sig det flesta ytterligare ett blues album, detta trots det lilla nytänkandet med Albatross. Men med albumet Then Play On (1969) var Fleetwood Mac's kursändring i full blom. Peter Green ville tona ned sin egen roll i gruppen och han gav Danny Kirwan stort utrymme på albumet. Danny Kirwan skrev själv fem av de tretton låtarna på albumet (vinyl).
Then Play On.
Peter Green skrev bland annat klassiker som Rattlesnake Shake och Oh Well, totalt skrev Peter Green sex låtar på albumet, John McVie och Mick Fleetwood skrev varsin låt på Then Play On. Däremot så kammade Jeremy Spencer noll när det gällde låtskrivandet. Albumet släpptes den 19 september 1969 och följdes av en världsturné. Det blev nya musikaliska tongångar i och med Then Play On, vad hände egentligen?
Jeremy Spencer: Peter Green och Danny Kirwan hade många progressiva musik idéer, det hade inte jag, och på något sätt hade jag kört Elemore's Broom riff i botten.
Fleetwood Mac's turné affisch 1969.
Fleetwood Mac 1969, från vänster: Danny Kirwan,
Mick Fleetwood, Peter Green, John McVie och Jeremy Spencer.
Det var i slutet av denna världsturné som Peter Green började grubbla över sin roll och vart bandet var på väg. Fleetwood Mac besökte Stockholm konserthus den 1 april 1970 och jag var där och minns fortfarande vilken sanslös bra konsert det var med en Peter Green på tårna. Det var faktiskt efter spelningen i Stockholm som Peter Green släppte bomben, att han hade bestämt sig för att lämna Fleetwood Mac efter att turnén. Den 8 maj 1970 släppte Fleetwood Mac sin sista singel med Peter Green i bandet låten The Green Manalishi (Green). Efter spelningen den 28 maj 1970 på Roundhouse Chalk Farm utanför London lämnade Peter Green Fleetwood Mac.
Sista singeln med Peter Green.
AKT 2
Gitarristen, låtskrivaren, sångaren och den självklara ledaren för Fleetwood Mac hade nu lämnat gruppen. Den stora frågan var och vem skulle ersätta Peter Green? Det hade behövts någon i klass med Eric Clapton, Jeff Beck eller Jimi Hendrix, men ingen av dessa var tillgängliga. Så Fleetwood Mac ersatte Peter Green med pianisten Christine Perfect, senare Christine McVie när hon hade gift sig med John McVie. Christine McVie var inget nytt namn för Fleetwood Mac, hon hade spelat piano på albumen Mr Wonderfoul och Then Play On. Ett vingklippt Fleetwood Mac hade ett skivkontrakt och en höst turné uppbokat sedan tidigare och detta måste fullföljas.
Turné affisch för höst turnén 1970
Fleetwood Mac hösten 1970, från vänster: Danny Kirwan,
Mick Fleetwood, Jeremy Spencer, John McVie och Christine McVie.
Fleetwood Mac släppte sitt fjärde studio album Kiln House den 18 september 1970, samma dag som Jimi Hendrix dog. Om Man tänker på omständigheterna med Peter Green's avhopp och ett band mer eller mindre i chock så var det en prestation att få till ett sådant album som Kiln House. Det är inte bara blues musiken som ligger dig varmt om hjärtat, du är också ett stort fan av klassik amerikansk 50-tals rock. Detta hörs tydligt på Kiln House och i dina tre låtar This Is Rock, Blood On The Floor, One Together och i Fats Waller och Ed Kirkeby's Hi Ho Silver och självklart i låten Buddy's Song (Ella Holly). Sedan skrev du tillsammans med John McVie och Danny Kirwan låten Station Man, en låt jag tror Jagger/Richards önskat att de skrivit själva. Som helhet var du nöjd med Kiln House?
Jeremy Spencer: Den blev vad den blev, men generellt var jag nöjd med "Kiln House" som öppnade upp ett mer positivt sound i vår musik. Det märktes mest i USA där "Kiln House" togs emot väl. Många ungdomar där var trötta på hela hippie grejen och löftet om Utopia, vi Fleetwood Mac förmedlade med albumet lite musikalisk nostalgi från ett oskyldigt 50-tal. Trots det var jag missnöjd med att jag inte kunde bidra med mer egna låtar till albumet.
Kiln House.
Jag såg dig och Fleetwood Mac i Stockholm på våren 1970 där du spelade ett par låtar på en Gibson Flying V. Vad använde du för gitarrer under din tid i Fleetwood Mac?
Jeremy Spencer: Ja, det stämmer jag spelade under en kort tid på en Flying V, mycket för att jag trodde mig kunna få samma sound som gitarristen Albert King som spelade just på en Flying V. Senare förstod jag att hans speciella sound kom av att han spelade utan plektrum. Jag har själv sedan tjugo år spelat utan plektrum, och det har öppnat helt nya vägar för mig när jag spelar slide. Förutom min korta tid med Flying V gitarren och en kort tid men en Stratocaster så använde jag en Hoffner President under min tid i Fleetwood Mac. En väldigt bra gitarr som jag tror man har börjat tillverka igen.
Jeremy Spencer med sin Gibson Flying V.
Fortfarande i chock efter Peter Green's avhopp flög Fleetwood Mac till USA för en turné på hösten 1970. Christine McVie anpassade sig ganska omgående och var nu en av Fleetwood Mac's viktigaste medlemmar. Efter att ha firat jul och nyår 70/71 hemma i England återvände Fleetwood Mac åter till USA för ytterligare en turné. Det var under denna turné som Fleetwood Mac fick uppleva en ny chockartad händelse. Den 14 februari 1971 spelade gruppen på Fillmore West i San Fransisco. Detta kom att bli Jeremy Spencers sista spelning med Fleetwood Mac. Dagen efter spelningen på Fillmore West flög gruppen till Los Angeles för en spelning på Whiskey A Go Go. En paranoid Jeremy Spencer ville inte gå på planet till Los Angeles därför att det hade varit en mindre jordbävning där dagen innan Fleetwood Mac skulle anlända dit.
Efter många om och men flög till slut gruppen och Jeremy Spencer till Los Angeles och tog in på hotellet Hollywood Hawaiian. Jeremy Spencer som delade rum med Mick Fleetwood berättade för honom att han bara skulle gå ner till en bokhandel och köpa ett par böcker. Jeremy Spencer kom aldrig tillbaka. Några kvarter från hotellet Hollywood Hawaiin stötte den djupt religiösa Jeremy Spencer på sekten Guds Barn som stod på Hollywood Boulevard och sjöng, den spontana Jeremy Spencer hoppade in i gruppen och sjöng med, sedan följde han med Guds Barn till deras lokal utanför Los Angeles utan någon som helst tanke på spelningen med Fleetwood Mac senare på kvällen.
När Jeremy Spencer inte hade dykt upp timmen före spelningen beslutade Mick Fleetwood att man fick ställa in den. Innan dess hade Mick Fleetwood gått ner till bokhandeln med en bild på Jeremy Spencer, där expediten sa att någon Jeremy Spencer inte hade varit där den dagen. Denna helt obegripliga historia pågick i fyra dagar innan managern Clifford Davis hittade Jeremy Spencer hemma hos Guds Barn. Polisen hade sänt ut en efterlysning och till slut fick man information om Guds Barn. Jeremy Spencer hade rakat av sig allt sitt krulliga hår och han berättade för Clifford Davis att han inte hade för avsikt att följa med honom eller fortsätta turnén med Fleetwood Mac.
Fleetwood Mac fick ställa in några spelningar och snabbt försöka hitta en vikarierande gitarrist som kunde hoppa in och hjälpa till med resten av turnén. Men var hittar man honom? Den vikarien kom man att hitta hemma i London, och den vikarien satte sig omgående på ett plan till Los Angeles. Clifford Davis hade ringt till - Peter Green. Peter Green lovade att hjälpa Fleetwood Mac med att avsluta turnén i USA, men inget mer. Efter USA turnén var man tvungna att hitta en permanent ersättare för Jeremy Spencer.
En av Jeremy Spencers sista spelningar med
Fleetwood Mac den 10 februari 1971 på
Gardens Auditorium, London, Kanada.
AKT 3
Notera: Jag intervjuade gitarristen och sångaren Bob Welch 2008 för en annan artikel om Fleetwood Mac. Jag har tagit med delar av den intervjun till denna artikel. Bob Welch avled 2012.
Bob Welch.
Bob Welch var en amerikansk gitarrist och sångare som 1969 flög från Los Angeles till Paris (varför inte London kan man undra) för att leta musiker till ett nytt band han tänkte bilda. Det gick väldigt trögt och för att försörja sig uppträdde han som gatumusiker på Paris gator. Men till slut gav han upp och försökte bara få ihop pengar till en flygbiljett hem till Los Angeles, då fick han ett telefonsamtal som vände upp och ned på allt.
Bob Welch: Jag bodde som sagt i Paris. Min tidigare flickvän Judy Wong som vid den tiden var gift med Glenn Cornick I Jethro Tull ringde mig och undrade om jag hade lust att komma över till London och träffa medlemmarna i Fleetwood Mac. Jag hade inget att förlora därför bestämde jag mig för att åka och höra vad de ville. Det var aldrig något prat om pengar eller liknande. Jag visste inte ens om de ville att jag skulle börja spela med dem. Självklart ville jag spela istället för att sitta i Paris och rulla tummarna och spela på gatorna där. Mick Fleetwood frågade mig om jag ville börja i Fleetwood Mac. Det var en chans och jag tog den.
Hur tyckte du att person kemin med de andra i Fleetwood Mac fungerade?
Bob Welch: Jag gillade Mick Fleetwood väldigt mycket, vi fungerade bra ihop, John och Christine var också okej, men lite svåra att få lära känna ordentligt. Med Danny Kerwin var det knepigare, både att försöka känna och få kontakt med. Så när det gäller honom är mina känslor blandade. Danny och jag försökte samarbeta, men det fanns inget han kunde tillföra och vice versa.
Om vi pratar om det musikaliska.
Bob Welch: Jag sa bara till dem att tala om för mig vad jag skulle spela. Det gillade också en del av mitt material som jag skrivit tidigare, som låten "Future Games". Eftersom jag var ny medlem i Fleetwood Mac var jag extremt glad att få med två av mina egna låtar på det första albumet jag spelade in med dem. Förutom titelspåret skrev jag också låten "Lay It All Down".
Future Games.
Under juni och juli 1971 åkte Fleetwood Mac med den nya medlemmen Bob Welch på en mindre turné i Storbritannien mer för att "spela in" Bob Welch innan man skulle åka på en större USA turné. Den tredje september 1971 släppte man albumet Future Games ett album som var mer åt folkrock hållet. Med albumet i bagaget startade Fleetwood Mac den 13 september 1971 sin USA turné i San Bernadino, Kalifornien.
Första turnén med Bob Welch.
Fleetwood Mac 1971, från vänster: Danny Kirwan, John McVie, Bob Welch,
Mick Fleetwood och Christine McVie.
Fleetwood Mac hade rest sig och allt gick nu som vanligt i en cirkel med skivinspelning, turné, skivinspelning, turné och så vidare. Även fast lugnet utåt verkade okej så var det fortfarande ganska rörigt mellan vissa medlemmar. För Danny Kirwan hade rollen som frontman efter Peter Green inte blivit vad han eller bandet hoppats på. Danny Kirwan var en utmärkt gitarrist men han hade inte Peter Green's pondus som ledare, han led också av sin påskyndande alkoholism som många gånger gjorde honom oförmögen att fungera både musikaliskt som socialt. Allt skulle tyvärr ställa sig på sin spets efter det att Fleetwood Mac i mars 1972 släppt sitt sjätte studio album Bare Trees. Den USA turné som Fleetwood Mac staratde i samband med Bare Trees slutade i ett nytt drama för gruppen.
Bare Trees.
Fleetwood Mac's USA turné på sommaren 1972 kulminerade när Danny Kirwan fick sparken. Danny Kirwan var redan vid 23 års ålder fullblods alkoholist samtidigt som han led av psykisk ohälsa. Det var innan en spelning under USA turnén som Danny Kirwan fick ett raseriutbrott över hur Bob Welch stämde sin gitarr. Helt oprovocerat slog Danny Kirwan sönder sin Gibson Les Paul mot en toalettvägg i logen. Sedan låste han in sig på toaletten där han dunkade sitt huvud mot toalett spegeln med följden att han fick sår i ansiktet. Han sparkade upp toalettdörren och rusade ut ur logen för att inte återkomma. Det som blev droppen var att först fick Fleetwood Mac uppträda med endast Bob Welch som gitarrist, som gjorde att Fleetwood Mac var tvungna att kasta om låtlistan så den passade Bob Welch bättre. Efter spelningen kom Danny Kirwan in i logen och berättade som om inget hade hänt att han hade sett och lyssnat på hela konserten från mixerbordet. När John McVie hörde det krävde han att Mick Fleetwood skulle sparka Danny Kirwan på stående fot, det gjorde han också. Medlemmarna i Fleetwood Mac flög hem till England där man åter fick sätta igång och leta efter en ny gitarrist.
Sista turnén med Danny Kirwan.
AKT 4.
Fleetwood Mac's manager Clifford Davis hade bråda dagar med att leta efter en ny gitarrist till gruppen, han ville också förändra gruppen med att ha en front sångare som typ Deep Purple (Ian Gillan) och Led Zeppelin (Robert Plant) hade. Danny Kirwan's ersättare blev Bob Weston (1947-2012) som hade spelat med bluessångaren Long John Baldry. In som sångare kom Dave Walker från gruppen Savoy Brown. Även denna upplaga av Fleetwood Mac kom att ha en skakig historia.
Första turnén som sexmanna band.
1973 första upplaga av Fleetwood Mac, nedifrån och upp: Christine McVie,
John McVie, Bob Weston, Bob Welch, Dave Walker och Mick Fleetwood.
Musikaliskt hade Fleetwood Mac lämnat blues musiken helt, folkrocken och den rena pop musiken hade nu tagit överhand. Med albumet Bare Trees (1972) hade man musikaliskt sått det frö som skulle komma senare med Lindsey Buckingham och Stevie Nicks. Intresset kring Fleetwood Mac hade bleknat betänkligt. I Storbritannien var det ingen som brydde sig längre. Med Peter Green i gruppen sålde man miljontals album, nu i början av 70-talet sålde man bara runt 300.000 album world wide. Fleetwood Mac var inte längre en lönsam affär för någon. Tråkig utveckling eller hur Bob.
Bob Welch: Jag tror att den brittiska musik pressen nonchalerade Fleetwood Mac efter det att Peter Green hade lämnat bandet, även om vi ibland fick ganska bra kritik. Sedan tror jag inte att den brittiska pressen gillade mig speciellt mycket.
I USA var det annorlunda, där var namnet Fleetwood Mac fortfarande förknippat med Peter Green. Så även fast man sålde dåligt med album så kom den amerikanska publiken till konserterna. Med Bob Weston och Dave Walker släppte Fleetwood Mac albumet Penguin (1973), där faktiskt Peter Green medverkar på låten Night Watch (Welch). Fleetwood Mac koncentrerade sig nu på att lägga den större delen av sina turnéer i USA.
Sedan
kom det ett nytt bakslag. Sångaren Dave Walker var glad i flaskan, så
glad att han flera gånger under USA turnén uppträdde rejält berusad.
Detta var något som Fleetwood Mac inte hade råd med, så Dave Walker fick
sparken efter bara ett halvår.
Penguin.
AKT 5.
Fleetwood Mac ersatte aldrig Dave Walker utan man gick tillbaka och fortsatte som ett femmanna band. Trots alla bakslag hade Fleetwood Mac fortfarande ett högt tempo, man bestämde sig för att använda sommaren 1973 med att skriva nya låtar. Man var tvungna att lägga mer energi på just låtskrivandet efter det att några av de tidigare albumen blivit rätt mediokra. Det skulle löna sig, den 15 oktober 1973 släppte Fleetwood Mac sitt åttonde studio album Mystery To Me. Ett album som togs emot mycket positivt i USA, och man fick också en radio hit med Bob Welch låten Hypnotized.
Mystery To Me.
Deras USA turné på hösten 1973 rullade på bra och publiken kom, och för första gången på länge var Fleetwood Mac en ganska stabil grupp igen. Men då kom ett nytt åskväder att drabba gruppen, deras negativa händelser hade blivit mer en regel än ett undantag. Mick Fleetwood drabbades av en otrohets affär. Under USA turnén 1973 hade Fleetwood Mac tagit med sig sina familjer. Helt ovetande för Mick Fleetwood hade gitarristen Bob Weston inlett en affär med hans fru Jenny Boyd, syster till George Harrison och senare Eric Claptons hustru Pattie Boyd. Affären uppdagades efter en spelning i Lincon, Nebraska och Mick Fleetwood gick i taket och sparkade ut Bob Weston ur gruppen, med det resultatet att man var tvungna att ställa in resten av turnén. Detta var något som inte föll managern Clifford Davis i smaken.
Sista turnén med Bob Weston.
1973 års andra upplaga av Fleetwood Mac, från vänster Bob Weston,
Christine McVie, Bob Welch, John McVie och Mick Fleetwood.
På något sätt kände främst Mick Fleetwood och John McVie att det gått troll i Fleetwood Mac. Managern Clifford Davis som befann sig i London krävde att Fleetwood Mac skulle genomföra resten av turnén utan Bob Weston, något som de vägrade. Istället flög de hem till England och Clifford Davis gjorde då det helt otänkbara. Inför rädslan att bli stämd av den amerikanska promotorn för en avbruten turné så sände Clifford Davis fem helt okända musiker till USA för att under namnet Fleetwood Mac avsluta turnén. Efter ett par spelningar ställdes allt in eftersom publiken hade genomskådat fusk Fleetwood Mac som gjorde två av sina sista konserter inför ett tjugotal människor i publiken. Det riktiga Fleetwood Mac häpnade inför Clifford Davis tilltag och allt skulle utmynna i en konflikt mellan Fleetwood Mac och Clifford Davis.
Clifford Davis.
Eftersom Fleetwood Mac inte längre hade några större band kvar i Storbritannien föreslog Bob Welch att gruppen skulle flytta permanent till USA och Kalifornien. Med det skulle Clifford Davis tappa all kontroll över Fleetwood Mac. Hans motdrag var att han hävdade att just han ägde rättigheterna till namnet Fleetwood Mac. Så om gruppen flyttade till USA så fick de också skaffa sig ett nytt namn. Mick Fleetwood och John McVie i sin tur ansåg med all rätt att de hade rätt till gruppnamnet Fleetwood Mac. Allt kom till slut att avgöras i domstol och det blev till Fleetwood/McVie's fördel. Så på våren 1974 tog Mick Fleetwood, John McVie, Christine McVie och Bob Welch pick och pack och ställde kosan mot USA för att slutligen bli ett engelskt/amerikanskt band.
Jag själv brukar jag kalla Mystery To Me albumet, ditt fjärde album med Fleetwood Mac för det första Rumour albumet. Ett album som hör till Fleetwood Mac's bästa so far, så utan Mystery To Me och flytten till USA så tror jag inte att det hade funnits något Fleetwood Mac idag.
Bob Welch: Jag håller med dig, jag tror att om inte Fleetwood Mac hade varit tvungna att avbryta "Mystery To Me" turnén 1973 så hade plattan blivit en storsäljare, och det hade blivit andra förutsättningar till det kommande albumet. Annars brydde sig inte skivbolaget om Fleetwood Mac under de här åren mellan 1971 till 1974, tyvärr var det så. Det var ödet som kontrollerade bandet.
AKT 6.
Medan Fleetwood Mac satte ned sina bopålar i Kalifornien så hade musiken tagit en helt annan riktning i gruppens grundare Peter Green's liv . Direkt efter tiden i Fleetwood Mac släppte han på sommaren 1970 solo albumet The End Of The Game, som är en märklig historia.
The End Of The Game.
Albumet spelade Peter Green in under en natt tillsammans med pianisten Zoot Money, trummisen Godfrey Maclean, organisten Nick Buck och basisten Alex Dmochowski. Musiken på albumet kan liknas vid någon typ av "free form" och inte alls så tokigt (min åsikt) som många andra tyckte. Hela plattan är instrumental och strukturen på musiken är "dimmig" på ett intressant sätt. Peter Green spelade också med en av sina stora förebilder B.B King i Olympic Studio i London.
Peter Green till vänster med Duster Bennet (munspel)
och B.B King i Olympic Studio, London våren 1971.
Annars så blev större delen av 70-talet en mer och mer förvirrad tid för Peter Green som också började få ett mer paranoid beteende. Vid ett tillfälle 1977 gick han upp på sitt och Fleetwood Mac's skivbolag i London och hotade ekonomichefen David Simmons med ett avsågat hagelgevär. Anledningen var att Peter Green ville att Simmons och skivbolaget skulle sluta sända honom royalty checkar, om de inte gjorde det så skulle han skjuta Simmons. Polis tillkallades och Peter Green hamnade i fängelse innan han lades in på ett mentalsjukhus utanför London efter att ha fått diagnosen schizofreni. Tiden efter sjukhusvistelsen levde Peter Green till och från hemma hos sina föräldrar. De gånger någon fick syn på honom fick de se en person i luffarrock med centimeter långa naglar och uppsvälld av alla mediciner. Nästan hela 70-talet var en lång plåga för Peter Green.
Även den tidigare Fleetwood Mac medlemmen Danny Kirwan fick diagnosen schizofreni. Han hade bokstavligen supit och knarkat bort sin familj och sina pengar, han levde till och från på ett härbärge för hemlösa alkoholister i London. Som hemlös bodde han också ibland på parkbänkarna vid Covent Garden i London. Efter tiden i Fleetwood Mac släppte Danny Kirwan tre solo album, det första Second Chapter (1975), det andra Midnight In San Juan (1976) och slutligen det tredje Hello There Big Boy (1979). Inget album fick hans karriär att lyfta. Hans öde är idag mer eller mindre okänt. Peter Green i sin tur tog upp sin karriär igen 1979 och släppte under de kommande åren i rask takt ett par hyggliga album. På 90-talet bildade han gruppen Splinter Group och turnerade världen över. Idag bor Peter Green i London och i södra Sverige. Han har lämnat Splinter Group och åker mest omkring själv på en del blues festivaler och spelar, även Jeremy Spencer har återgått till musiken idag.
Danny Kirwan 1993.
Jeremy Spencer 2014.
Peter Green 2014.
AKT 7.
Väl i Kalifornien så började ett nytt kapitel i Fleetwood Mac's historia. Bob Welch hade varit den stora arkitekten bakom flytten. Han höll i allt det praktiska som att hitta hus att bo i till att hitta en studio för inspelningen av ett nytt album. Utan Bob Welch intensiva övertalningsförmåga att flytta till USA så hade förmodligen Fleetwood Mac själv dött hemma i England. Men priset för Bob Welch ansträngningar skulle bli högt. Fleetwood Mac satte på sommaren 1974 igång med att spela in ett nytt album som fick namnet Heroes Are Hard To Find (1974).
Heroes Are Hard To Find.
Detta kom att bli det sista albumet med Bob Welch i Fleetwood Mac. Albumet släpptes den 13 september 1974 och följdes som vanligt av en USA turné, med den skillnaden att det nya albumet började sälja extremt bra i USA. Helt plötsligt var Fleetwood Mac intressanta igen och på Billboards 200 albumlista gick albumet som bäst upp på en 36:e plats. Fleetwood Mac hade fått tillbaka kraften att göra bra plattor igen.
Sista turnén med Bob Welch.
Sista upplagan av Fleetwood Mac med Bob Welch från vänster:
John McVie, Mick Fleetwood, Bob Welch och Christine McVie.
Lusten att turnera och spela in album hade kommit tillbaka för Fleetwood Mac, så under en turné paus på vintern 1974 åkte Mick Fleetwood runt i Los Angeles och letade efter en lämplig studio till nästa album. Han besökte bland annat Sound City Studios, där han träffade producenten Keith Olsen som berättade att han just då arbetade med en duo som hette Buckingham/Nicks. Keith Olsen spelade upp lite av deras material för Mick Fleetwood som blev speciellt imponerad av gitarristen Lindsey Buckingham. Några dagar senare fortsatte Fleetwood Mac sin USA turné. Efter fyra år av evigt turnerande och skivinspelningar och till viss del uteblivna framgångar så tröttnade Bob Welch som meddelade Mick Fleetwood att han skulle lämna bandet efter den pågående USA turnén. De andra tre i Fleetwood Mac försökte övertala Bob Welch att stanna i gruppen, man menade att Bob Welch valde fel tillfälle att lämna Fleetwood Mac. Nu efter alla hundår började det ljusna för gruppen, de hade fått en ny publik och deras gamla album började sälja igen, men Bob Welch stod på sig och lämnade Fleetwood Mac i december 1974.
Bob Welch med Fleetwood Mac 1974.
Jag såg själv Peter Green och Splinter Group i Stockholm i april 2000, då sa han bland annat att Fleetwood Mac hade mycket att tacka dig för. Han nämnde flytten till Kalifornien, konflikten med Clifford Davis och att Fleetwood Mac underskattade din musikaliska kapacitet och att de borde ha gett dig mer musikaliskt utrymme. Detta måste väl ändå vara sköna ord att höra från en sådan legend som Peter Green?
Bob Welch: Jag visste inte att Peter Green har sagt detta om mig. Det uppskattar jag väldigt mycket, och jag tar det som en stor komplimang.
Efter Bob Welch avhopp var goda råd dyra och det gällde att överleva och framför allt inte tappa fart när man nu hade fått igång Fleetwood Mac igen. Mick Fleetwood kom ihåg gitarristen han hört när han tidigare hade besökt Sound City Studios.
AKT 8.
Lindsey Buckinham kom att bli Fleetwood Mac's sjätte gitarrist sedan starten. När Mick Fleetwood hörde av sig till Lindsey Buckingham och erbjöd honom jobbet som ny gitarrist var hans krav att hans fästmö Stevie Nicks också skulle ingå i Fleetwood Mac. Fundera och dra saker i långbänk var inte Mick Fleetwoods melodi när det gällde att rekrytera nya medlemmar till Fleetwood Mac, ingen av de musiker som fått jobb i bandet hade behövt provspela. När det gällde Stevie Nicks skulle bara Mick Fleetwood kolla av med Christine McVie att det var okej med en tjej till i bandet. Det var inga problem och Lindsey Buckingham och Stevie Nicks blev 1975 nya medlemmar i Fleetwood Mac.
Mick Fleetwood gjorde ett sista försök att också behålla Bob Welch. Han menade att med Lindsey Buckingham i bandet skulle Bob Welch inte behöva dra det stora lasset själv, plus att man kunde gå tillbaka och ha två gitarrister som man haft tidigare. I det här läget skulle Bob Welch behövt se in i framtiden och vart som skulle komma med den nya upplagan av bandet, men det gick ju inte. För Bob Welch var förslaget med två gitarrister inte aktuellt, han hade bestämt sig för att bilda ett helt nytt band.
Första turnén med Buckingham/Nicks
Fleetwood Mac årgång 1975, från vänster: John McVie, Christine McVie,
Lindsey Buckingham, Stevie Nicks och Mick Fleetwood.
Lindsey Buckingham kände till Peter Green upplagan av Fleetwood Mac. Att de hade lämnat bluesen helt kände han inte till, det senaste han hade hört från bandet var albumet Then Ply On från 1969. Till den första USA turnén med Fleetwood Mac så lade Lindsey Buckingham till Peter Green låtarna Green Manalishi och Oh Well. Efter att han lyssnat igenom samtliga Fleetwood Mac album blev han imponerad av albumet Kiln House och från det albumet tog han med Station Man (KirwanSpencer/McVie) som också blev öppnings låten på Buckinham/Nicksa första turné med Fleetwood Mac. Under tio dagar i slutet av januari och början av februari 1975 spelade Fleetwood Mac in sitt första album med Buckingham/Nicks, ett album som titulerades Fleetwood Mac och som släpptes i Juli 1975.
Fleetwood Mac.
Fleetwood Mac ägnade våren till att repetera och trimma den nya upplagan av gruppen. Den 15 maj 1975 startade USA turnén i El Paso. Det som då kom är kanske rock historiens största förvandling av en grupp. Från att ha varit ett av världens största blues grupper med Peter Green till att under fyra år försvinna in i en musikalisk anonymitet så skulle Fleetwood Mac resa sig på nio och bli ett av världens största band. Inledningsvis kom den första positiva chocken när albumet Fleetwood Mac gick in på en första plats på Billbords album lista i USA, det var egentligen ofattbart för främst Mick Fleetwood, John och Christine McVie som under en längre tid hade harvat på rockens bakgård. Albumet sålde enormt bra och när Fleetwood Mac gick i mål på Anaheim Stadium den 22 december 1975 under den första USA turnén med Buckingham/Nicks hade albumet sålt ofattbara fem miljoner exemplar bara i USA. Och det skulle visa säga bara vara en västanfläkt inför det som skulle komma.
1977 kom uppföljaren till Fleetwood Mac, albumet Rumours som i raketfart tog sig till en förstaplats på albumlistorna i USA, Storbritannien, Sydafrika, Nya Zeeland, Tyskland, Kanada och Australien. Det var en mirakel framgång för Fleetwood Mac på bara på två och ett halvt år. Under tidigare turnéer med Bob Welch i bandet åkte man buss mellan spelningarna och delade rum med varandra, allt för att hålla kostnaderna nere. Fleetwood Mac turnerade 1977 i ett eget jetplan, medlemmarna bodde oftast i varsin svit på världens bästa lyxhotell. Fleetwood Mac var åter igen ett av världens största band, och nu var det bara de största "stadium" arenorna som gällde för gruppen. 1977 var året då Fleetwood Mac blev ett fenomen igen.
Fleetwood Mac "stadium" publik 1977.
Flygbild över Arizona Stadium under Fleetwood Mac's Rumour Tour 1977.
Tidningen Rolling Stone omslag 1977.
Första upplagan av Fleetwood Mac med Buckingham/Nicks släppte fem studio album, de nämnda Fleetwood Mac och Rumours samt dubbel albumet Tusk (1979), Mirage (1982) och Tango In The Night (1987). Dessa fem album har till dags datum sålt drygt 65 miljoner exemplar, och då står Rumours för medparten med sina 30 miljoner exemplar. Totalt över Fleetwood Mac's hela album katalog är siffran för sålda album drygt 110 miljoner exemplar.
Rumours.
Tusk.
Tusk turnén 1979.
Mirage.
Mirrage turnén 1982.
Tango In The Night.
Eftersom det är Fleetwood Mac så skulle även denna upplaga av gruppen råka ut för mörka händelser. I och med den enorma framgången så tog Fleetwood Mac medlemmarna också ut svängarna rejält. Kokain och alkohol hade blivit lite av basfödan. John McVie hårda livstil med för mycket alkohol gjorde att hans och Christine McVie's äktenskap kraschade, likaså förhållandet mellan Lindsey Buckingham och Stevie Nicks föll ihop. I samma veva inledde Mick Fleetwood ett hemligt förhållande med Stevie Nicks, som till slut skulle kosta honom hans äktenskap med Jenny Boyd. Alla medlemmarna i Fleetwood Mac fick känna på baksidan av att ligga i topp.
AKT 9.
Den 13 april 1987 släppte Fleetwood Mac albumet Tango In The Night och med det albumet förberedde man sig också för en ny stor världs turné. Den musikaliska motorn i Fleetwood Mac var Lindsey Buckingham som tillsammans med Christine McVie bidrog mest med låtskrivandet. Kraven blev bara större och större och till slut sa det bara stopp för Lindsey Buckingham. Precis som sjutton år tidigare när Peter Green meddelade att han skulle lämna Fleetwood Mac, berättade Lindsey Buckingham till fyra chockade medlemmar att han skulle lämna gruppen,och det innan Tango turnén skulle starta. Enda trösten var att Mick Fleetwood och John McVie hade stor rutin när sådant här hände.
Efter ett bandmöte där Mick Fleetwood försökte få Lindsey Buckingham att ändra sig brakade helvetet löst. Lindsey Buckingham förklarade att han efter Tango inspelningen ville sätta Fleetwood Mac på en paus, han kände sig både fysiskt som mentalt helt slut och han ville rensa tankarna med vila och skriva låtar till ett eget solo album, han hade helt enkelt inte orken eller lusten att ge sig ut på en ny års lång världs turné med Fleetwood Mac. Mötet slutade i en verbal konfrontation mellan Lindsey Buckingham och Stevie Nicks, med det resultatet att Buckingham rusade ut från bandmötet och med det var hans tid i Fleetwood Mac historia, för den gången.
De övriga i gruppen bestämde sig för att ändå fullfölja planerna med turnén och det med två nya gitarrister, Rick Vito och Billy Burnette. Rick Vito är i grunden en blues gitarrist och hade innan han började i Fleetwood Mac spelat med bland andra Bob Seger och Jackson Browne. När Rick Vito 1968 var nitton år såg han Peter Green upplagan av Fleetwood Mac på The Electric Factory i Philadelphia. För honom kom det att kännas lite overkligt att bli medlem i det band där hans stora musikaliska förebild Peter Green hade varit gitarrist. Jag pratade med Rick Vito om bland annat tiden i Fleetwood Mac, och hur han fick jobbet som deras nya gitarrist.
Rick Vito: Lindsey Buckingham hade en längre dispyt med Stevie Nicks och kände sig tröttkörd därför lämnade han Fleetwood Mac kort före "Tango In The Night" turnén. Mick Fleetwood tog först kontakt med Billy Burnette som var gitarrist i hans hobby band The Zoo, sedan hörde Mick av sig till mig och berättade att han ville ha två gitarrister som ersättare för Lindsey. Jag och Billy repeterade in tolv Fleetwood Mac låtar, sedan spelade vi dem med Mick, Stevie, Christine och John, det lät faktiskt väldigt bra. Så hux flux var jag och Billy nya medlemmar i Fleetwood Mac, och med det åkte vi direkt ut på en stor världs turné för plattan "Tango In The Night".
Rick Vito.
Billy Burnette.
För en gitarrist som du, ett stort fan av blues Fleetwood Mac måste det ha varit en stor stund när du fick erbjudandet även om den upplagan du kom att representera inte går att jämföra med Peter Green's Fleetwood Mac.
Rick Vito: Det var givetvis en stor ära att få bli gitarrist i en grupp som Fleetwood Mac, och med deras historia som jag beundrar mycket.
Första turnén med Rick Vito och Billy Burnette.
Fleetwood Mac 1987, från vänster: Rick Vito, Stevie Nicks,
Mick Fleetwood, Billy Burnette, John McVie och Christine McVie.
Även om Fleetwood Mac hade släppt bluesen helt redan i början av 70-talet, så ingick det en del låtar av Peter Green på repotoaren under dina turnéer med Fleetwood Mac.
Rick Vito: Absolut, vi spelade "Stop Messin' Round", "Rattlesnake Shake", "I Loved Another Woman" och givetvis "Oh Well."
Vilken musik ock musiker inspirerade dig när du började lyssna på musik i slutet av 50-talet?
Rick Vito: Det som påverkade mig mest var gitarren...alltid gitarren. Min mamma brukade spela på en liten akustisk Hawaii gitarr när hon var barn. När Elvis slog igenom brukade jag låna mammas gitarr och försöka spela på den samtidigt som jag hoppade omkring i vardagsrummet och försökte likna Elvis, Chuck Berry, Duane Eddy och alla artister jag såg på TV programmet "American Bandstand" som spelades in i min hemstad Philadelphia och som sändes över hela landet.
Frågan är oundviklig, vilka gitarrister lyssnade på som ung?
Den andra gitarristen Billy Burnette spelade gitarr i Mick Fleetwoods band The Zoo och hade med The Zoo kompat Lindsey Buckingham när han 1982 uppträdde i Saturday Night Live. Efter ett års turnerande tog Fleetwood Mac 1988 en lång semester innan denna upplaga som vi kan kalla Vito/Burnette gick på sommaren 1989 in i The Complex Studio i Los Angeles och Vintage Recorders i Phoenix för inspelningen av albumet Behind The Mask. En ny världs turné stod för dörren som startade den 23 mars 1990 i Brisbane, Australien. Medan Fleetwood Mac var i Australien släpptes Behind The Mask. Turnén höll på till den 7 december 1990 och avslutades i Inglewood, Kalifornien. Sedan skulle det börja skaka under Fleetwood Mac's fötter igen. Nu var det damerna i bandet som skulle göra revolt.
Behind The Mask.
Stevie Nicks och Christine McVie meddelade en stum Mick Fleetwood att efter den avlutande Behind The Mask turnén skulle de sluta turnera helt. Däremot skulle de fortsätta att spela in skivor med Fleetwood Mac. Det blev ett moment 22, inga mer turnéer utan bara studio plattor, enligt Mick Fleetwood varken hackat eller malet. Upplösningen av allt blev att Stevie Nicks hamnade i ett bråk med Mick Fleetwood och beslöt sig efter det att lämna bandet helt och hållet. Rick Vito tröttnade också på alla turer i bandet och bestämde sig för att lämna Fleetwood Mac och istället satsa på en solo karriär.
Du släppte ett solo album efter tiden i Fleetwood Mac, det är ju en merit att ha varit gitarrist i Fleetwood Mac. Kände du att det var något du kunde dra nytta av och satsade skivbolaget på dig?
Rick Vito: Efter att jag släppte mitt solo album "King Of Hearts" (1991) så var det knäpp tyst från skivbolaget Modern/Atlantic. De backade inte upp mig, varken för turnéer eller om jag ville göra en video. Jag var fruktansvärt besviken på skivbolaget. Skivindustrin kan vara underbar i framgång, men de kan också inta en väldigt elak inställning när en platta inte säljer speciellt bra. Det var en tuff läxa jag fick lära mig, men jag tror också att det gjorde mig till en mycket bättre blues man.
På tal om bluesmusik, du har en musikalisk relation till John Mayall & Bluesbreakers.
Rick Vito: I slutet av 1974 letade John Mayall efter en ny gitarrist, en kompis jag känner väl är basisten Larry Taylor som berättade för John Mayall om mig. Jag besökte John Mayall i hans berömda hus i Laurel Canyon och vi jammade lite och efter en stund sa han "jobbet är ditt." Det var givetvis en fantastisk ära för mig, jag var bara 25 år gammal, och nu var jag gitarrist i John Mayall & Bluesbreakers där min stora förebild Peter Green hade varit gitarrist. Jag gjorde ett album med John Mayall som heter "New Year, New Band, New Company" sedan turnerade jag under ett år världen över med John Mayall & Bluesbreakers. Till dags datum har jag medverkat på fem album med John Mayall.
Om vi fortsätter att hålla oss till historien, och då Fleetwood Mac's så vet jag att du, Mick Fleetwood, John McVie och Jeremy Spencer träffades för några år sedan hemma hos Mick Fleetwood på Hawaii och jammade lite.
Rick Vito: Ja, det stämmer, det var 2008 och vi planerade en stor Europa turné där Peter Green också skulle ingå. Det skulle bli "nästan" hela blues upplagan av Fleetwood Mac med mig på Danny Kirwan's plats eftersom han inte spelar längre. I sista minuten backade tyvärr Peter Green ur det hela och projektet rann ut i sanden. Istället bildade jag och Mick Fleetwood bandet "Mick Fleetwood Blues Band featuring Rick Vito". Vårt första album släpptes 2010 och heter "Blue Again" och är inspelad live, plattan blev också Grammy nominerad. Plattan är en hyllning till den musik som främst Peter Green spelade med original upplagan av bandet.
Rick Vito och Mick Fleetwood.
Blue Again.
Vad tror du Jeremy Spencer om en återförening av Fleetwood Mac med Peter Green?
Jeremy Spencer: Nej det är inte troligt, jag vet att Peter inte är intresserad och det är inte jag heller längre, och utan Danny Kirwan och oss skulle det bli knappt hälften original med bara Mick Fleetwood och John McVie, nej man ska nog lämna allt där de hör hemma, i historien.
Då blir min följdfråga, hur ser din musikaliska karriär ut idag, jag vet att det finns många fans som vill ha den gamla Jeremy Spencer tillbaka både med nya skivinspelningar och turnéer.
Jeremy Spencer: Om det finns några där ute som gillar den gamla Fleetwood Mac Jeremy Spencer så kommer de att få höra mindre av den personen i framtiden. Det roliga nu när jag spelar är att jag har en äkta känsla för blues musiken i allt jag spelar och sjunger, även om det jag spelar nuförtiden inte alls är i formeln av blues musik. Medan jag inte alls hade den känslan som jag har idag när jag spelade blues med Fleetwood Mac. Ändå älskar jag att idag både kunna spela in skivor som att turnera och spela live, mer än någonsin faktiskt. Jag har tonvis med material som jag verkligen vill ge ut, men jag måste hitta rätt forum för det. Jag avslutade 2013 en inspelning med tre franska musiker som är hälften så gamla som jag. Det är gitarristen Mick Ravassat, basisten Cedric Cristophe och den kvinnliga trummisen Aurelia Simele.
På tal om Jeremy Spencer som var slide kungen i Fleetwood Mac. På de två första Fleetwood Mac albumen skrev han låtarna My Heart Beat Like A Hammer, My Baby's Good To Me, Cold Black Night, I Lost My baby, Need Your Love Tonight och Evenin' Boggie, allt i andan av Elemore James. När det gäller att spela slide gitarr tycker jag att Jeremy Spencer är i klass med andra slide kungar som Lowell George (Little Feat), Duane Allman (Allman Brothers), Joe Walsh (Eagles) och Rolling Stones tidigare gitarrist Mick Taylor och självklart du Rick Vito.
Rick Vito: Det var snällt av dig att jämföra mig med sådana stora gitarrister. I Jeremy's låtar som du nämner hör man klart och tydligt den stora passionen och känslan han har för just blues musiken och då i synnerhet för Elemore James. Jag håller med dig om att Jeremy var och är en stor gitarrist, en sak jag gillade med den tidigare Jeremy Spencer var hans stora kärlek också till rockabilly. Han är en fantastisk sångare och hans tolkningar av gamla 50-tals låtar är väldigt nära orginalet. Trots de dåliga och negativa skriverierna som Jeremy fick stå ut med efter det att han lämnade Fleetwood Mac och på det sätt han gjorde det så gillar jag honom mycket. Jeremy Spencer är en stor musiker och han var tveklöst en av de viktiga hörnstenarna i tidiga Fleetwood Mac.
Du nämnde tidigare vilket starkt intryck brittiska musiker har haft på dig, när turnerade första gången i England?
Rick Vito: Första gången jag turnerade i England var 1972 tillsammans med Bobby Whitlock som hade spelat keyboard i Eric Claptons band Derek And The Dominos. Han hade vid den tiden startat en solo karriär och hans andra album "Raw Velvet" producerades av Rolling Stones producenten Jimmy Miller. Förutom mig själv medverkade också George Harrison och Eric Clapton på albumet. På turnén i England spelade vi bland annat i London, Leeds och Liverpool. Något som jag kom ihåg från min första vistelse i England vara att maten var så dålig, men det har ju blivit bättre nu.
Du kom in i Fleetwood Mac när de hade blivit en stor vinst maskin och den amerikanska publiken förhöll sig till gruppen som om det var ett amerikanskt band, som det i och för sig är. Tycker du med den bakgrunden att Peter Green's Fleetwood Mac och albumen de gjorde har fått den uppmärksamhet de förtjänar?
Rick Vito: Se det så här, gamla Green Mac och senare 70-tals Mac är två helt olika djur. Som du redan förstått är Green Mac min stora favorit, och jag vet att det är många musiker och Fleetwood Mac fans som tycker som jag. Sedan finns det givetvis många och de är väldigt många som föredrar Buckingham Mac framför det gamla. Idag tror jag att Peter Green har fått det erkännande han är värd för den fina gitarrist han var och är.
Förutom Mick Fleetwood Blues Band, turnerar du med något eget band?
Rick Vito: Ja, jag turnerar med ett eget band (Larry Taylor bas och Joe Yuele trummor) när jag får möjlighet att göra det. Jag har släppt sex sju album i Europa på det tyska bolaget "Hypertension" och mitt senaste album heter "Mojo On My Side" (2015), på albumet spelar Rick Reed och Charlie "Mojo" Johnson trummor, Jim Hoke saxofon sedan har jag med Dan Serafini och hans hammond orgel på en låt, resten av instrumenten spelar jag själv. I Tyskland har jag genom åren gjort många turnéer. När det gäller Mick Fleetwood Blues Band tror jag det var 2009 som vi turnerade i Europa senast. För tillfälligt är det ingenting planerat för någon ny Europa turné, mycket beroende på att Fleetwood Mac ständigt turnerar.
Mojo On My Side.
Jag pratade med Johnny Winter kort före han dog, jag frågade honom bland annat om han kommer göra några fler rock album typ Still Alive And Well, han svarade så här.
Johnny Winter: Nej jag kommer inte att spela in något nytt rock album typ "Still Alive And Well", för mig är det bara blues som gäller, och det även om jag ska spela in något nytt album.
Är du på samma linje som Johnny Winter var?
Rick Vito: Både ja och nej, jag är i grunden ingen ren rock gitarrist om jag får säga det själv. Jag är mer en blues gitarrist som kan spela rock, och där jag föredrar rock eran med Elvis, Jerry Lee Lewis och Chuck Berry, original rocken med amerikanska rötter. Men under senare år har jag breddat min musikaliska karta med att blanda rock bluesen med något jag kallar "World Beat", där jag också botaniserar i den österländska musiken. Detta gör mig förhoppningsvis till en bättre och bredare gitarrist och musiker. Precis som Johnny Winter är jag i grunden en blues man. Vill någon annan sida av mig gå då in på www.kingparis.com om det är på skoj eller allvar får ni bedöma själva.
Om vi går tillbaka till tiden du var med i Fleetwood Mac enkelt uttryckt hur var det?
Rick Vito: Generellt är jag nöjd med min tid i Fleetwood Mac, jag var väldigt kreativ när det kom till låtskrivandet, och det fungerade bra med de andra medlemmarna. När jag var med i Fleetwood Mac tycker jag att vi lät som Fleetwood Mac minus Lindsey Buckingham. Jag tror att nystarten med mig och Billy var som en frisk vind för Mick, John, Christine och Stevie. Helt klart kunde "Behind The Mask" blivit en större succé än den blev. Skivbolaget Warner var väldigt nervösa med att släppa ett Fleetwood Mac album utan Lindsey Buckingham, så skivbolaget ställde kravet att Stevie och Christine skulle leverera hit singlar. Låtarna Stevie och Christine skrev till albumet blev inga hit singlar. Warner förklarade i ett tidigt skede att de inte skulle släppa några singlar som jag eller Billy skrev. Det var synd för jag tycker att vi hade en del väldigt starka låtar. Sedan kan man säga vad man vill, men albumet skulle också sälja in den nya upplagan av Fleetwood Mac, och där gjorde skivbolaget tvärtom. Jag kommer ihåg att vi tog en del bra bilder på bandet till omslaget och det bästa hade varit att visa det "nya" Fleetwood Mac på album omslaget. Istället är det en bild på fem personer som står upp och en person som sitter ned med en gitarr, men ingen av dessa människor är medlemmar i Fleetwood Mac. Vi i bandet var konfunderade vad skulle då inte våra fans vara.
Har du lyssnat på Behind The Mask på senare tid?
Rick Vito: Ja det har jag och jag är faktiskt stolt över hur albumet blev. Det tråkiga var bara att det inte blev den framgång albumet förtjänade. Det sålde absolut inte dåligt, men för skivbolaget som var vana med att Fleetwood Mac brukade sälja miljoner av ett nysläppt album så var "Behind The Mask" inte någon större succé. Eftersom vi inte hade någon singel typ "Gypsy" eller "You Making Love Fun" så var det svårt att få radio spelningar och med det nådde vi inte ut till den breda publiken.
Rick Vito: Den frågan spar jag till senare, det enda jag kan säga är att det var väldigt personligt och att jag har inte pratat om det med någon journalist eller någon annan heller, inklusive dig Tomas. Jag önskar att vi gjort ett album till med "Behind The Mask" upplagan, och tro mig det hade tveklöst blivit en succé då vi också hade blivit mer varma i kläderna, kanske är det så att den upplagan (Vito/Burnette) hade funnits även idag. Live var fantastiskt, titta bara på "Tango In The Night" DVD'n så förstår du vad jag menar.
Efter Rick Vito och Stevie Nicks avhopp från Fleetwood Mac lade Mick Fleetwood verksamheten på is fram till 1993 då upplagan med Mick Fleetwood, John McVie, Christine McVie, Lindsey Buckingham och Stevie Nicks spelade tillsammans på Bill Clinton's president bal, eftersom Bill Clinton hade haft låten Dont Stop (C.McVie) som kampanj låt. Med det ökade intresset för gruppen igen. Man bestämde sig för att spela in ett nytt album, men Stevie Nicks och Lindsey Buckingham var inte intresserade.
AKT 10.
Mick Fleetwood gjorde något han gjort många gånger tidigare, körde en ny vända med Fleetwood Mac och med nya medlemmar. Men det började skakigt då Billy Burnette mitt under inspelningen av det nya albumet Time (1995) bestämde sig för att lämna gruppen för att istället spela in ett country album. Så där stod Mick Fleetwood, John McVie, Christine McVie och Stevie Nicks ersättare Bekka Bramlett mitt i ett studio arbete och helt plötsligt utan gitarrist. Bekka Bramlett är dotter till den legendariska duon Delaney & Bonnie som på 60-talet spelade mycket med bland andra George Harrison och Eric Clapton, de hade också jobbat med gruppen Traffic's gitarrist Dave Mason. Just Dave Mason blev den som ersatte den avhoppade Billy Burnette, så var meningen i alla fall. Men Billy Burnette ångrade sig och kom tillbaka till Fleetwood Mac och inspelningen av Time. Nu hade Fleetwood Mac med Dave Mason och Billy Burnette två gitarrister igen.
Time.
Studio upplagan av Fleetwood Mac 1995, från vänster: John McVie,
Bekka Bramlett, Mick Fleetwood, Dave Mason,
Christine McVie och Billy Burnette.
Time turnén 1995.
Live upplagan av Fleetwood Mac 1995. Christine McVie
medverkade inte på den turnén.
Efter turnén blev det som det hade blivit en hel del gånger tidigare, nämligen medlemsflykt. Bekka Bramlett och Billy Burnette lämnade gruppen och bildade duon Bekka & Billy. Även Dave Mason tackade för sig, så där stod Fleetwood Mac igen med brist på medlemmar. Åter igen lades bandet på is.
AKT 11.
Kort efter kollapsen av Time upplagan började Mick Fleetwood samarbeta med Lindsey Buckingham som höll på att skriva film musik till filmen Twister. Även Christine MacVie och Stevie Nicks bidrog till Buckinghams film musik. Till den stora galopptävlingen Kentacky Derby, Louisville i maj 1996 spelade Mick Fleetwood, John McVie, Christine McVie, Stevie Nicks och sångaren Steve Winwood (som hoppade in för Lindsey Buckingham) på en privat fest där, och alla kände att kemin hade återkommit. Så i maj 1997 ville skivbolaget Warner fira att det hade gått 20 år sedan albumet Rumours hade släppts och med det spelade den framgångsrika Rumours upplagan av Fleetwood Mac in ett live album för en speciellt inbjuden publik i Warner Brothers Studio i Burbank, Kalifornien. Albumet döptes till The Dancer och för första gången på femton år hade Fleetwood Mac åter en listetta i USA. Med denna succé i ryggen löpte man linan ut och åkte på en stor USA turné som skulle bli Christine McVie's sista, trodde man.
Fleetwood Mac 1997, från vänster: Mick Fleetwood,
Lindsey Buckingham, Stevie Nicks, Christine McVie och John McVie.
The Dance.
Ny världs turné med Rumours
upplagan av Fleetwood Mac.
Den 12 januari 1998 blev Fleetwood Mac medlemmarna Peter Green, Mick Fleetwood, John McVie, Jeremy Spencer, Danny Kirwan, Christine McVie, Stevie Nicks och Lindsey Buckingham invalda i Rock And Roll Hall Of Fame på Waldorf Astorias lyxhotell i New York. Alla invalda förutom Jeremy Spencer och Danny Kirwan kom dit och tog emot priset. Den stora sensationen var att grundaren Peter Green var på plats. Lite anmärkningvärt var att Bob Welch inte blev invald. En ganska bitter Bob Welch kunde bara konstatera att de fyra åren han delvis ledde bandet verkade inte ha haft någon betydelse för Rock And Roll Hall Of Fame's styrelse. Sanningen är att Bob Welch räddade Fleetwood Mac när de var på väg att självdö efter Peter Green, Jeremy Spencer och Danny Kirwans avhopp. Att Bob Welch höll liv i Fleetwood Mac i och med flytten till USA är inget man kan ifrågasätta, så på de grunderna plus de fem albumen han medverkade på borde han ha blivit invald som fullfjädrad medlem av Fleetwood Mac. Man kan undra varför du inte blev invald?
Bob Welch: Att jag inte blev invald i Rock And Roll Hall Of Fame var nog så enkelt som att Peter Green var den stora stjärnan och det med all rätt, liksom Lindsey och Stevie. Men mellan åren 1971 till 1974 fanns det inga stjärnor i bandet. Jag vet också att Seymour Stein som sitter i styrelsen för Rock And Roll Hall Of Fame inte gillar min musik.
Fleetwood Mac på Rock And Roll Hall Of Fame, från vänster:
John McVie, Mick Fleetwood, Christine McVie, Stevie Nicks,
Peter Green och Lindsey Buckingham.
Tiden efter ceremonin ägnade medlemmarna till olika projekt. Stevie Nicks släppte 2001 solo albumet Trouble In Shangri-La, Mick Fleetwood började strukturera för ett eget solo album, som han gav ut 2004 och som heter Something Big. Lindsey Buckingham ängnade sig åt familjeliv något han hade satt på vänt under de mer hektiska åren med Fleetwood Mac. John McVie tog det bara lugnt och seglade runt i sin enorma segelbåt som också var hans hem. Christine McVie hade lämnat Fleetwood Mac, och efter att ha bott 24 år i Kalifornien flyttade hon hem till England igen. Hon lämnade inte musiken helt utan den 7 september 2004 släppte hon ett solo album som fick namnet In The Meantime, som visade sig vara en passande titel av vart som komma skulle.
In The Meantime.
Something Big.
Trouble In Shangri-La
John McVie på sin båt.
Lindsey Buckingham med sin familj.
AKT 12.
I slutet av 2002 började de kvarvarande medlemmarna i Fleetwood Mac lägga upp ritningarna för ett nytt studio album. Mycket av de material som Lindsey Buckingham hade skrivit mellan åren 1995 till 2003 kom att ingå på albumet som släpptes den 15 april 2003 och fick namnet Say You Will. Efter ett långt övervägande beslöt man sig till sist att även turnera i samband med att man släppt Say You Will. Att turnera hade inte längre högsta prioritet, men albumet togs emot väl av både press och fans och det var en viktig anledning att turnera. Men det var slut med års långa turnéer runt om i världen, utan man slimmade turnén och under fyra månader besökte man Australien, England, Irland, Tyskland, Kanada och USA. Efter detta album gick Fleetwood Mac i ide och man satte bandet på sparlåga i drygt nio år innan man meddelade att man hade för avsikt att göra en stor världs turné 2013.
Say You Will.
Att Fleetwood Mac skulle turnera igen var smått sensationelt. Den nya världsturnén startade den 4 april 2013 i Columbus, Ohio och avslutades i Las Vegas den 8 januari 2014. Man besökte även Stockholm på turnén och jag var där och tycker att det lät riktigt tajt och vilket lager av låtar de har att tömma ur. Fleetwood Mac släppte inget album till denna turnén. Man släppte däremot en Ep med tre Lindsey Buckingham låtar och en Stevie Nicks låt, låtarna är Sad Angel (Buckingham), Miss Fantasy You (Buckingham), It Takes Time (Buckingham) och Whithout You (Nicks) som Stevie Nicks skrev redan 1974 året innan hon började i Fleetwood Mac. Ep'n döptes till Extended Play och släpptes lagom till turné starten.
Fleetwood Mac på turné som fyramannaband 2013/14.
Lindsey Buckingham och Stevie Nicks i Stockholm 2013.
Hemma i England hade Christine McVie börjat fundera på sin egen karriär, hon hade under drygt 16 år varit utanför musik branschen. När Fleetwood Mac i september 2013 spelade i London så anslöt Christine McVie bandet i ett par av hennes gamla Fleetwood Mac låtar. Detta gav henne blodad tand. En vanlig företeelse bland många rockmusiker är att de hur konstigt det än låter efter år av turnéer i flygplan världen plötsligt blir maniskt flygrädda. Det borde vara tvärtom kan man tycka, men som Steve Marriott en gång sa till mig "Ju mer man flyger ju närmare är man att störta", och han hade blivit maniskt flygrädd något som tyvärr aldrig gick över för honom. Christine McVie som också är paniskt flygrädd kände ändå att hon ville ansluta Fleetwood Mac igen. Sagt och gjort och för att testa sig själv flög hon från London till Hawaii för att träffa Mick Fleetwood och John Mcvie. Till slut insåg hon att det rent statistiskt är farligare att gå över ett övergångställe än att flyga och med det hade Fleetwood Mac fått tillbaka en nygammal medlem. Något nytt studioalbum var inte aktuellt utan man fortsatte världsturnén den 30 september 2014 i Minneapolis nu med Christine McVie som permanent medlem.
Den klassiska upplagan av Fleetwood Mac årgång 2015 med från vänster:
Mick Fleetwood, Stevie Nicks, Lindsey Buckingham,
Christine McVie och John McVie.
Tillsammans på scen igen.
Och en turné med avslutning i Auckland, Nya Zeeland.
AKT 13.
I år (2017) har Fleetwood Mac varit verksamma i 50 år. Totalt har 16 medlemmar (inklusive Mick Fleetwood och John McVie) spelat i gruppen genom åren. Förutom sina studio album har man släppt många samlings album både från blues tiden som från Buckingham/Nicks åren plus en del live album. Den bästa samlingen tycker jag är boxen The Chain, som sträcker sig mellan åren 1967 till 1992, de 25 viktigaste åren för
Fleetwood Mac.
Tidigare medlemmar i Fleetwood Mac
Dave Mason
Bekka Bramlett
Billy Burnette
Rick Vito
Bob Welch
Bob Weston
Dave Walker
Danny Kirwan
Jeremy Spencer
Peter Green
Bob Brunning
Själv har jag sett fyra upplagor av Fleetwood Mac, den med Peter Green, sedan den med Buckingham/Nicks, vidare den med Vito/Burnette och den nuvarande upplagan minus Christine McVie. Jag är tveklöst svagast för den med Peter Green tillsammans med Jeremy Spencer och Danny Kirwan. Den upplagan var musikaliskt tung och nyskapande med det fantastiska albumet Then Play On (1969) på toppen av allt. Fleetwood Mac's karriär har verkligen varit en berg och dalbana. Fleetwood Mac är tveklöst gruppen med nio liv och de är ett av rockhistoriens mest komplexa band som ändå genom alla år ändå levererat odödlig blues, pop och rockmusik i den högre skolan. Jag är övertygad att vi kommer att få dras med (positivt menat) Fleetwood Mac ett bra tag till, det är jag helt övertygad om.
EPILOG
Tre Fleetwood Mac medlemmar har gått ur tiden. Den första basisten Bo Brunning avled den 18 oktober 2011, gitarristen Bob Weston avled 3 januari 2012. Gitarristen Bob Welch avled den 7 juni 2012, det tragiska med Bob Welch var att han begick självmord efter det att han fått reda på att han hade en obotlig hjärntumör. Till alla tre RIP.
Fleetwood Mac's två trotjänare Mick Fleetwood och John McVie bor idag på Hawaii, Lindsey Buckingham bor i Los Angeles, Stevie Nicks bor i Santa Monica, Kalifornien, slutligen Christine McVie bor idag i England. Fortfarande vilar Peter Green's ande över namnet Fleetwood Mac. Om inte hans idé om att bilda ett blues band med Mick Fleetwood, John McVie och Jeremy Spencer blivit verklighet så hade det inte funnits något Fleetwood Mac idag.
PETER GREEN
Peter Green 1969.
Peter Green 2014.
Peter Green som musikalisk geni och gitarrist har inspirerat massor av nya gitarrister. Han inte bara startade Fleetwood Mac och gav oss andra en fantastisk karriär, han lärde också mig att förstå på vilket sätt jag spelade trummor. Han förstod och uppmuntrade mig att spela på mitt eget sätt utan en massa flash och tekniskt svåra grejor. Mest av allt gav han mig och alla andra medlemmar i Fleetwood Mac magiken och han gav oss också namnet vi fortfarande spelar under - Fleetwood Mac.
Mick Fleetwood
2013
Fler artiklar finns på
www.galowspole.blogspot.com
